Positiv...men visst...

Det finns en bild av hur allt ska vara. Det finns en känsla som borde finnas.
Expert på att se det dåliga och låta bli att fokusera på det positiva.
Kanske känner jag andra som jag känner mig själv...Jag tror att det är mitt största problem.

Beröm

Idag fick jag beröm. Beröm från människor som inte känner mig eller visste vem jag var. Bara sådär.
Efter att den sista tiden ha känt mig värdelös, ledsen och väldigt oviktig, var det väldigt välkommet med något positivt, som bara handlade om mig. Det gjorde hela min dag och fick mig att inse att jag kanske visst kan vara bra på nåt.

- Vet du vad dom säger om Trollhättan?

- Där är det görsköj!

Mina tankar har det senaste handlat om min kära lilla morfar. Han är nämligen på väg ifrån oss. När jag säger oss menar jag min familj, för mig har han tyvärr redan lämnat. Han minns inte. Han minns inte vem varken jag eller mina syskon är och ibland minns han inte vem min mamma är.
Jag tror inte att han lider så mycket av det, för han är liksom glad ändå. När vi träffar honom, beter han sig som om han träffar oss för första gången. Han är glad och trevlig, men en aningen snurrig.
Det som gör ondast att se är inte att han inte minns mig. För det kan jag ta. Jag vet att det är en sjukdom och jag vet att han är gammal. Jag vet också att han bara kommer bli sämre. Det som gör ondast är att se hur min mormor kämpar. Hennes minne är det nämligen inget fel på alls. Tvärtom, hon har bättre minne än en kärnfrisk 20-åring! Jag beundrar hennes tålamod! Det måste vara otroligt jobbigt att påminna honom om precis allt, hela tiden. Och det måste hugga i hjärtat när hon måste påminna om att vi är hemma hos hans dotter nu och det där är hans barnbarn.
Gång på gång upprepar han samma mening. Han har liksom hakat upp sig...Dumma sjukdom! Du förstör min morfar! Och du sårar min mormor!
Jag vet att det handlar om kärlek. Mormor kan inte ge upp med morfar nu, inte efter så många år. När jag blir gammal och kanske hamnar i samma situation som honom, vill jag veta att det finns någon där som älskar mig och ställer upp för mig som min mormor gör för morfar. Det är kärlek in i det sista.

Så innan han lämnar vårat hus efter söndagens lilla familjesammankomst säger han, ännu en gång:
- Jasså är vi i Trollhättan!? Vet du vad dom säger om Trollhättan? Där är det görsköj!

Dumma sjukdom!

Hur kul som helst!!!

Thailand och vi fyra...tillsammans igen!

Sjukt kul ju!!

När?

När ska jag bestämma mig för vad jag vill? Hur ska jag kunna veta vad jag vill?
Palla vara så velig! Just nu snurrar tusen tankar i mitt huvud...Finns det något som är säkert och självklart för mig nu? Nä, jag tror inte det.
För ett litet tag sedan hände något som fick mig att stanna upp, tänka till och känna efter. Efter det känns ingenting självklart längre och tankar om mig själv och vad som är bäst för mig susar genom mitt huvud lite då och då. Frågan är om jag är helt ärlig mot mig själv och ser till det som jag vill...eller om jag bara gör det som jag tror att jag vill. Eller om jag är feg och inte bara vågar lita på det som är. Eller väntar jag på att nån annan ska bestämma åt mig? Åh, palla vara så velig!
Ska bli skönt när resan till Thailand är bokad i alla fall. Då finns det nåt å se fram emot. Nåt som är på riktigt. Nåt som är för min skull. För just nu går det mesta på halvfart...Blä

Rädsla

Rädsla finns hos alla, i alla fall någon gång, i någon situation. Rädsla, det får den modigaste att stanna upp, tänka till och känna efter.
Vad krävs för att våga möta rädslan och vända den till något positivt? Går det? Jag vill lära mig det.
Rädsla får människor att handla ologiskt och impulsivt. Jag vet vad rädsla gör med mig. Men jag vill inte att den ska finnas där. Jag vet varför den finns hos mig, men jag vet inte hur jag ska bemöta den, behandla den och än mindre förgöra den.
Gång på gång går rädslan att trycka ner och gömma undan, men bara för en stund. När du minst behöver den kommer den tillbaka och låter dig påminnas om att den finns där och den behöver dina tankar och energi för att kunna växa och överleva.
Jag vill inte ha min rädsla mer.

Det är nog dags för mig att gå vidare nu...

Hoppas, hoppas, hoppas

Besviken

Är så trött

Mest är jag trött för att jag är allergisk mot gräs...och gräspollen har det funnits gott om det senaste. Varje morgon är en kamp mot ögonkli, rinnäsa med nysningar i oändlighet och trötthet. Kommer det någonsin att ta slut??!! Sen är jag ganska trött å sliten eftersom jag har lyckats få i mig nåt som gör magen helt totalt kass. Mest gör det ont...kniper liksom. Var hos doktorn igår å tog massa prover...men förhoppningsvis är det nåt som går över om ett par dagar.

Fast egentligen är jag mest trött på vänner som bara är vänner när det passar dom...

Jag vet att du ljuger för mig.

Ååå, varför ska det vara så svårt!

Kan inte fatta varför jag inte bara kan ta tag ordentligt i pluggandet. Sista tentan, men jag kan inte koncentrera mig på vad det är jag läser. Idag var tänkt att jag skulle spendera hela dagen på att plugga flitigt. Ja, oj va mycket jag skulle få gjort! Men nähä...istället har jag lagat mat...jag lagar typ aldrig mat...Jag har skalat och ätit ungefär 100 000st pistagenötter. Tanken var väl att jag skulle kunna göra det samtidigt som jag läste i boken, men det var inte alls så lätt som jag trodde. Trots att jag är kvinna och ska kunna göra mer än en sak samtidigt fick jag inse att det inte alls gick nå bra å kombinera pistagenötter och läsa. Däremot vet jag nu att det går att prata i telefon samtidigt för det har jag också hunnit med ett par gånger idag.
jag måste nog bara inse att jag är en människa med dålig karaktär...För inte är det nåt bra med inställningen att: Klarar jag inte tentan den här gången kan jag ju alltid göra om den. Jo, visst det kan jag ju göra, men ärligt...tror jag att det är lättare att läsa till den nästa gång? Då har jag ju dessutom sommarlov och jag kan lova mig själv att det inte kommer göra mig mer motiverad till å läsa mer.
Bajstenta! Vill bara att det ska va över nu!

De djupaste känslorna döljer sig längst in
bland de osagda orden

Hmm, jag har aldrig varit nån djurnörd, men måste nog erkänna att jag har gått å blivit det på äldre dar. Alla som känner mig vet att min söta små kissekatter numera bor hos mina föräldrar eftersom jag mer eller mindre är hemlös. Dom trivs jättebra i det stora huset och det går ganska bra. Min pappa är i alla fall väldigt fäst vid Brutus. Där pappa är, där är Brutus. Det är ömsesidig kärlek. Brutus vet precis hur han ska göra för att få pappa att fylla på matskålen halv fem på morgonen.
Den senaste veckan har jag saknat min katter väldigt mycket och har känt, på nåt konstigt sätt, att jag har behövt ha dom nära. Det är så himla mysigt å krypa ner i sängen när båda katterna kommer spinnandes å lägger sig brevid mig. Kan man få mer ovillkorlig kärlek?! Brutus tycker oftast att det blir för varmt att ligga i sängen så efter en stund hoppar han ner och lägger sig bekvämt i min resväska istället. Det blir väldigt mycket katthår, men det gör inget...

Jag har alltid tyckt att folk som pratar och gullar med sina husdjur är löjliga...å jag hade aldrig tänkt att jag skulle bli sån själv. Som liten var jag rädd för så gott som alla djur och hundar var värst. Min mamma gillade inte heller djur så det enda husdjur vi fick ha hemma var en hamster som min brorsa tjatade till sig. Smulan hette hon...hon dog efter 2år...å då fick vi Pip och när brorsan tröttnade på henne fick jag å syrran ta över vårdnaden. Jag har som sagt aldrig gillat djur nåt vidare, men Pip hon var något alldeles extra. Hon var en smart liten guldhamster och jag älskade den där hamstern. En morgon när jag skulle mata henne var hon alldeles stel och kall...Oj vad jag grät! Jag sörjde verkligen den där hamstern. Vi fick ingen ny...
Så när jag flyttade hemifrån hade jag bestämt mig för att skaffa katt. Önskar jag kunde ha dom hos mig jämt!

Insikt

Jag trodde att jag visste vad jag ville, men jag var nog mer vilse än någonsin. Jag sökte omedvetet en trygghet...en trygghet som gjorde mig mer ont än gott. Jag skapade ett beroende av dig och trodde på allt du sa. Jag såg inte vem du egentligen var och hur du påverkade mig just då. Utan att veta om det, utnyttjade du min osäkerhet. Jag tror att jag egentligen hela tiden visste att du inte var det bästa för mig, men jag var för feg för att förstå det då. Du skrattar åt mig när jag säger att ditt sätt att vara inte passar mig. Du tycker att jag är svag och har alldeles för dåligt självförtroende.
Idag vet jag att jag gjorde helt rätt och att mina känslor då var äkta och riktiga. Jag kan se igenom dig och förstå att det du tycker är rätt och riktigt inte alls behöver vara det.
Jag tror att jag på riktigt förstod för nån vecka sedan. Då förstod jag att du inte alls har lyssnat på mig. Du tog förgivet att allt var som förut och du antog att jag kände på samma sätt som då.
Jag blir arg och ledsen när jag förstår hur du ser på mig. Det gör ändå ont när jag inser att du inte kan se förändringen. Jag vet inte om det är för att du fortfarande vill kunna ta hand om mig eller om du bara hoppas på något... Jag behöver inte dig längre. Jag vill vara din vän, men jag behöver dig inte. Inte på det sättet som du vill.

Jag vill säga till dig: Väx upp! Har du en kris? Eller var jag för blind för att se förut? Du är speciell, men alla vill inte ha dig. Just nu känner jag väldigt mycket igen ditt sätt att vara...kanske för att det påminner mig om hur jag kände, var och tänkte då. Du söker bekräftelse, men på helt fel sätt. Se istället vad som faktiskt finns mitt framför dig. Kärlek kära du, det är nog kärlek. Jag tror att du måste sluta söka. Sätta ner foten...ha! Det är inte alls det det handlar om. Allt är inte så självklart och en dag kommer du att ha sumpat kärleken för att du hela tiden trodde att du kunde hitta nåt bättre. Den som är kär i dig, kommer att tröttna om du inte tar tag i dig själv. Den kommer tröttna precis som jag gjorde. Men vad är det du söker efter?
Jag behöver inte dig längre. Jag vill vara din vän, men jag behöver dig inte. Inte på det sättet som du vill.

Tänk att livet bara på ett kort ögonblick kan förändras. En förändring som gör att inget blir som förut. Ett svårt beslut...Hur ska man veta vilket alternativ som är bäst när man inte kan se in i framtiden? Och är det rikgtigt att basera sitt beslut på något man upplevt förut, vid ett helt annat tillfälle i livet?
Vad gör man när saker och ting inte blir som man har tänkt sig? Vännen min, om du väljer att gå igenom det här så finns det ingen återvändo...då har du bestämt dig för hur du vill göra med ditt liv och då handlar det inte bara om dig längre.
Oavsett vad du bestämmer dig för kommer jag alltid att finnas vid din sida!

Varför känns det? Varför vill jag inte visa mig sårbar i din närhet? Varför kan jag inte säga som det är? Varför kan jag inte dela mina tårar med dig? Varför vill jag inte släppa in dig? Varför trivs jag med att inte låta dig se? Ska det va såhär?

Banff!

Den här helgen har jag varit i Banff, i Klippiga Bergen. Va där för 10 år sedan, men då under sommaren. Nu har jag sett bergen under vintern. Det är en sån otroligt häftig upplevelse! Klippiga Bergen är väldigt mäktiga och helt fantastiska! Nästa helg ska jag till Jasper och åka skidor...ännu mera berg! Det ser jag fram emot!

The Meat Market

Här i det kalla landet flyter allt på som det ska. Den här veckan är vädret något mildare och man kan nästan tro att det är på väg mot vår. Alla hoppas i alla fall att det är på väg mot vår.
I helgen väntar en resa till Calgary och Banff. Det ska bli väldigt kul! Även om det kräver några timmar i bilen...men jag börjar vänja mig vid allt bilåkande nu.

Vad har hänt mer...Hmm...i fredags var jag hemma hos Brad och Catherine. Det var dags för en barrunda. Några kompisar till Brad slöt upp med oss och Nancy och Mike kom också dit. Det va riktigt kul! Vi hamnade på en countrybar...och naturligtvis hade dom en mekanisk tjur. Och ja, jag red den mekaniska tjuren...i alla fall i några sekunder.

Nu har jag även jobbat stenhårt med mitt gymmande på NAIT (skolan). Men herregud vilken köttmarknad! Jag tror inte att jag har lyckats gymma en enda gång utan att folk ska fråga saker, hjälpa till eller bara vill glo lite. Igår kom det fram en kille och frågade om jag ville bli hans träningspartner varje onsdag...Hmm...hur tar man sig ur den sitsen utan att vara otrevlig? Jag sa att jag va från Sverige och att jag snart skulle åka hem...Jag hoppas att han lyser med sin frånvaro idag när jag ska dit! (Jag måste ju tillägga att skolan där jag gör min praktik inte har så många kvinnliga studenter så de få tjejer som besöker gymmet blir väldigt väl mottagna) Tror för övrigt att jag inte har öppnat en dörr själv på flera veckor!
Wilf som också använder sig av skolans gym sa till mig att säga till honom om någon var jobbig mot mig...och nu förstår jag vad han menar.
Men men...har jag överlevt 40 minusgrader ska jag nog fixa ett par veckor till i gymmet.

Dags för lite frukost nu tror jag.

Oflyt

Så var helgen över och en ny vecka har börjat. Praktiken går riktigt bra och det är roligt! Min handledare är en krafigt överviktig kvinna som stönar vid varje liten ansträngning. Jag gillar henne. Hon har skön humor och är hur snäll som helst!

Nu har jag fått mitt tillfälliga leg här på skolan så att jag kan gå till gymmet. Och det gjorde jag i fredags. Jag hade bestämt mig för att gå och simma. Det va skönt. Lite kallt i poolen bara, men vad hade jag väntat mig...jag fryser konstant för att det är så kallt överallt, så varför skulle poolen vara varmare??
I alla fall, simmningen gick bra ända till jag var färdigsimmad och skulle packa ihop och åka hem. Jag hade nämligen fått ett hänglås av Wilf, till skåpet. Det var ett sånt där lås med en sifferkod, ingen nyckel alltså. Hmm...tänkte jag...hur ska jag komma ihåg koden? Jag tog med mig koden ut i simhallen, på en liten pappersbit, och va helt livrädd att jag skulle tappa bort den! Men det gick bra, fick upp skåpet utan problem...första gången. Men sen, när jag skulle låsa skåpet för att gå och torka håret, gick låset i baklås på nåt konstigt sätt. Det gick inte att vrida på vredet, det gick inte att rubba låset överhuvudtaget. Så utan skor, men med kläder i alla fall, som tur var, fick jag gå ut i simhallen igen och be personalen att ringa en vakt som fick komma och klippa av låset med en stor bultsax (eller vad det heter). Oflyt. Satans lås!

Nu ska jag göra lite nytta.

Måste köpa ett nytt hänglås idag också...

Mmm...Du...

Vill vara i din famn, känna dina andetag och känna ditt hjärta slå i takt med mitt.
Saknar Dig!!

En vecka...

...har gått och jag har inte frusit ihjäl här än! Den här veckan har naturligtvis varit den kallaste här den här vintern. Minus 40 grader! Mina nya vinterboots har verkligen kommit väl till användning.
Idag fick jag en fårskinnsfäll att sitta på i bilen på väg till skolan där jag praktiserar, eftersom de konstigt nog inte har nån stolsvärme i nån utav bilarna. Hur kan man inte ha det i ett så kallt land undrar jag då??? I alla fall, nu slipper jag oroa mig för urinvägsinfektioner. Det lustiga var att när jag skulle försöka förklara för dom att det inte va kylan mot rumpan som va det värsta, utan att man faktiskt kan få väldigt ont när man kissar, såg de ut som frågetecken. Kan man inte få urinvägsinfektion i Canada? Lucky them!

Hmm, den här veckan har gått ganska fort ändå, men jag saknar alla där hemma. Jag saknar att kunna göra mig helt förstådd...jag undviker ibland att prata bara för att jag vet att dom ändå inte kommer fatta vad jag menar. Det är inte som i skolan när man bara helt plötsligt kan avbryta och bara ta det på svenska.
Carro ringde härom kvällen...även om hon just då va ganska upprörd över saker där hemma, så tyckte jag att det va skönt å bara kunna prata lite avslappnat utan att behöva tänka sig för. Det ska bli skönt när Gunilla kommer!

Vad har hänt annars då...hmm...jag har fått höra ganska många gånger den här veckan att jag inte ser så svensk ut. No shit... Igår va det tex en man som trodde att jag var från Italien...hallå!? Det måste va min stora näsa! Sen frågade han om jag hade några bra recept och jag skojade till det med att säga att jag hade recept på Swedish meatballs...tror inte att han fattade det och jag tror inte heller att han fattade när jag sa att "dom kan ni säkert köpa på Ikea ändå". Ja, han va nog en utav dom som inte hade så bra koll, som Wilf så snällt uttrycker det.
En annan rolig sak är också att flera har trott att jag kommer från Schweiz. Lustigt hur lite koll folk har!

Nä, nu är det snart sängdags!

Tack gode gud för Gunilla på msn!

Puss å godnatt!

Nu bär det snart av!

Hmm...jag kanske ska försöka komma igång med bloggandet nu när jag ska vara hemifrån ett litet tag. Alla andra som reser bort bloggar ju, å jag kan ju inte va sämre. Frågan är för vem jag ska blogga? Det blir nog mest för dig Carro...syrran vet ju knappt hur man startar en dator och mor å far vil jag nog helst inte ska läsa det här...Ja, ja...om inte annat kan jag ju blogga för min egen skull =)

Idag är nog första gången som jag känner mig lite pirrig, men mest inför flygresan...det ska bli segt att flyga helt själv. Tyckte att det va segt sist jag flög till Canada och då va hela familjen med! En stor påse med lösgodis, min ipod och en bok får nog bli min räddning...plus ostbågarna som mamma köpte till mig på Ica idag! Hoppas verkligen inte att de snor dom för mig i tullen! Haha, när mamma kom hem med ostbågarna kom hon ju på att de kan vara lite omständiga att äta på ett flygplan eftersom man blir gul och kladdig om fingrarna...äh, det är det värt!

Det gick ju sådär bra med bloggandet idag...för nu kommer jag inte på mer å skriva...Det känns lite som att min hjärna inte orkar tänka fullt ut idag...som att det fattas lite papper i pärmen liksom. Antagligen är det resnerverna som gör sig påminda och mitt huvud är upptaget med att komma ihåg allt jag ska göra och packa imorgon.

Det här ska nog gå bra Erika!

Natti natti!