- Vet du vad dom säger om Trollhättan?

- Där är det görsköj!

Mina tankar har det senaste handlat om min kära lilla morfar. Han är nämligen på väg ifrån oss. När jag säger oss menar jag min familj, för mig har han tyvärr redan lämnat. Han minns inte. Han minns inte vem varken jag eller mina syskon är och ibland minns han inte vem min mamma är.
Jag tror inte att han lider så mycket av det, för han är liksom glad ändå. När vi träffar honom, beter han sig som om han träffar oss för första gången. Han är glad och trevlig, men en aningen snurrig.
Det som gör ondast att se är inte att han inte minns mig. För det kan jag ta. Jag vet att det är en sjukdom och jag vet att han är gammal. Jag vet också att han bara kommer bli sämre. Det som gör ondast är att se hur min mormor kämpar. Hennes minne är det nämligen inget fel på alls. Tvärtom, hon har bättre minne än en kärnfrisk 20-åring! Jag beundrar hennes tålamod! Det måste vara otroligt jobbigt att påminna honom om precis allt, hela tiden. Och det måste hugga i hjärtat när hon måste påminna om att vi är hemma hos hans dotter nu och det där är hans barnbarn.
Gång på gång upprepar han samma mening. Han har liksom hakat upp sig...Dumma sjukdom! Du förstör min morfar! Och du sårar min mormor!
Jag vet att det handlar om kärlek. Mormor kan inte ge upp med morfar nu, inte efter så många år. När jag blir gammal och kanske hamnar i samma situation som honom, vill jag veta att det finns någon där som älskar mig och ställer upp för mig som min mormor gör för morfar. Det är kärlek in i det sista.

Så innan han lämnar vårat hus efter söndagens lilla familjesammankomst säger han, ännu en gång:
- Jasså är vi i Trollhättan!? Vet du vad dom säger om Trollhättan? Där är det görsköj!

Dumma sjukdom!