Det finns en bild av hur allt ska vara. Det finns en känsla som borde finnas.
Expert på att se det dåliga och låta bli att fokusera på det positiva.
Kanske känner jag andra som jag känner mig själv...Jag tror att det är mitt största problem.
onsdag 3 december 2008
tisdag 25 november 2008
Beröm
Idag fick jag beröm. Beröm från människor som inte känner mig eller visste vem jag var. Bara sådär.
Efter att den sista tiden ha känt mig värdelös, ledsen och väldigt oviktig, var det väldigt välkommet med något positivt, som bara handlade om mig. Det gjorde hela min dag och fick mig att inse att jag kanske visst kan vara bra på nåt.
Efter att den sista tiden ha känt mig värdelös, ledsen och väldigt oviktig, var det väldigt välkommet med något positivt, som bara handlade om mig. Det gjorde hela min dag och fick mig att inse att jag kanske visst kan vara bra på nåt.
fredag 21 november 2008
- Vet du vad dom säger om Trollhättan?
- Där är det görsköj!
Mina tankar har det senaste handlat om min kära lilla morfar. Han är nämligen på väg ifrån oss. När jag säger oss menar jag min familj, för mig har han tyvärr redan lämnat. Han minns inte. Han minns inte vem varken jag eller mina syskon är och ibland minns han inte vem min mamma är.
Jag tror inte att han lider så mycket av det, för han är liksom glad ändå. När vi träffar honom, beter han sig som om han träffar oss för första gången. Han är glad och trevlig, men en aningen snurrig.
Det som gör ondast att se är inte att han inte minns mig. För det kan jag ta. Jag vet att det är en sjukdom och jag vet att han är gammal. Jag vet också att han bara kommer bli sämre. Det som gör ondast är att se hur min mormor kämpar. Hennes minne är det nämligen inget fel på alls. Tvärtom, hon har bättre minne än en kärnfrisk 20-åring! Jag beundrar hennes tålamod! Det måste vara otroligt jobbigt att påminna honom om precis allt, hela tiden. Och det måste hugga i hjärtat när hon måste påminna om att vi är hemma hos hans dotter nu och det där är hans barnbarn.
Gång på gång upprepar han samma mening. Han har liksom hakat upp sig...Dumma sjukdom! Du förstör min morfar! Och du sårar min mormor!
Jag vet att det handlar om kärlek. Mormor kan inte ge upp med morfar nu, inte efter så många år. När jag blir gammal och kanske hamnar i samma situation som honom, vill jag veta att det finns någon där som älskar mig och ställer upp för mig som min mormor gör för morfar. Det är kärlek in i det sista.
Så innan han lämnar vårat hus efter söndagens lilla familjesammankomst säger han, ännu en gång:
- Jasså är vi i Trollhättan!? Vet du vad dom säger om Trollhättan? Där är det görsköj!
Dumma sjukdom!
Mina tankar har det senaste handlat om min kära lilla morfar. Han är nämligen på väg ifrån oss. När jag säger oss menar jag min familj, för mig har han tyvärr redan lämnat. Han minns inte. Han minns inte vem varken jag eller mina syskon är och ibland minns han inte vem min mamma är.
Jag tror inte att han lider så mycket av det, för han är liksom glad ändå. När vi träffar honom, beter han sig som om han träffar oss för första gången. Han är glad och trevlig, men en aningen snurrig.
Det som gör ondast att se är inte att han inte minns mig. För det kan jag ta. Jag vet att det är en sjukdom och jag vet att han är gammal. Jag vet också att han bara kommer bli sämre. Det som gör ondast är att se hur min mormor kämpar. Hennes minne är det nämligen inget fel på alls. Tvärtom, hon har bättre minne än en kärnfrisk 20-åring! Jag beundrar hennes tålamod! Det måste vara otroligt jobbigt att påminna honom om precis allt, hela tiden. Och det måste hugga i hjärtat när hon måste påminna om att vi är hemma hos hans dotter nu och det där är hans barnbarn.
Gång på gång upprepar han samma mening. Han har liksom hakat upp sig...Dumma sjukdom! Du förstör min morfar! Och du sårar min mormor!
Jag vet att det handlar om kärlek. Mormor kan inte ge upp med morfar nu, inte efter så många år. När jag blir gammal och kanske hamnar i samma situation som honom, vill jag veta att det finns någon där som älskar mig och ställer upp för mig som min mormor gör för morfar. Det är kärlek in i det sista.
Så innan han lämnar vårat hus efter söndagens lilla familjesammankomst säger han, ännu en gång:
- Jasså är vi i Trollhättan!? Vet du vad dom säger om Trollhättan? Där är det görsköj!
Dumma sjukdom!
måndag 10 november 2008
söndag 9 november 2008
När?
När ska jag bestämma mig för vad jag vill? Hur ska jag kunna veta vad jag vill?
Palla vara så velig! Just nu snurrar tusen tankar i mitt huvud...Finns det något som är säkert och självklart för mig nu? Nä, jag tror inte det.
För ett litet tag sedan hände något som fick mig att stanna upp, tänka till och känna efter. Efter det känns ingenting självklart längre och tankar om mig själv och vad som är bäst för mig susar genom mitt huvud lite då och då. Frågan är om jag är helt ärlig mot mig själv och ser till det som jag vill...eller om jag bara gör det som jag tror att jag vill. Eller om jag är feg och inte bara vågar lita på det som är. Eller väntar jag på att nån annan ska bestämma åt mig? Åh, palla vara så velig!
Ska bli skönt när resan till Thailand är bokad i alla fall. Då finns det nåt å se fram emot. Nåt som är på riktigt. Nåt som är för min skull. För just nu går det mesta på halvfart...Blä
Palla vara så velig! Just nu snurrar tusen tankar i mitt huvud...Finns det något som är säkert och självklart för mig nu? Nä, jag tror inte det.
För ett litet tag sedan hände något som fick mig att stanna upp, tänka till och känna efter. Efter det känns ingenting självklart längre och tankar om mig själv och vad som är bäst för mig susar genom mitt huvud lite då och då. Frågan är om jag är helt ärlig mot mig själv och ser till det som jag vill...eller om jag bara gör det som jag tror att jag vill. Eller om jag är feg och inte bara vågar lita på det som är. Eller väntar jag på att nån annan ska bestämma åt mig? Åh, palla vara så velig!
Ska bli skönt när resan till Thailand är bokad i alla fall. Då finns det nåt å se fram emot. Nåt som är på riktigt. Nåt som är för min skull. För just nu går det mesta på halvfart...Blä
torsdag 6 november 2008
Rädsla
Rädsla finns hos alla, i alla fall någon gång, i någon situation. Rädsla, det får den modigaste att stanna upp, tänka till och känna efter.
Vad krävs för att våga möta rädslan och vända den till något positivt? Går det? Jag vill lära mig det.
Rädsla får människor att handla ologiskt och impulsivt. Jag vet vad rädsla gör med mig. Men jag vill inte att den ska finnas där. Jag vet varför den finns hos mig, men jag vet inte hur jag ska bemöta den, behandla den och än mindre förgöra den.
Gång på gång går rädslan att trycka ner och gömma undan, men bara för en stund. När du minst behöver den kommer den tillbaka och låter dig påminnas om att den finns där och den behöver dina tankar och energi för att kunna växa och överleva.
Jag vill inte ha min rädsla mer.
Vad krävs för att våga möta rädslan och vända den till något positivt? Går det? Jag vill lära mig det.
Rädsla får människor att handla ologiskt och impulsivt. Jag vet vad rädsla gör med mig. Men jag vill inte att den ska finnas där. Jag vet varför den finns hos mig, men jag vet inte hur jag ska bemöta den, behandla den och än mindre förgöra den.
Gång på gång går rädslan att trycka ner och gömma undan, men bara för en stund. När du minst behöver den kommer den tillbaka och låter dig påminnas om att den finns där och den behöver dina tankar och energi för att kunna växa och överleva.
Jag vill inte ha min rädsla mer.
tisdag 30 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
