Hmm, jag har aldrig varit nån djurnörd, men måste nog erkänna att jag har gått å blivit det på äldre dar. Alla som känner mig vet att min söta små kissekatter numera bor hos mina föräldrar eftersom jag mer eller mindre är hemlös. Dom trivs jättebra i det stora huset och det går ganska bra. Min pappa är i alla fall väldigt fäst vid Brutus. Där pappa är, där är Brutus. Det är ömsesidig kärlek. Brutus vet precis hur han ska göra för att få pappa att fylla på matskålen halv fem på morgonen.
Den senaste veckan har jag saknat min katter väldigt mycket och har känt, på nåt konstigt sätt, att jag har behövt ha dom nära. Det är så himla mysigt å krypa ner i sängen när båda katterna kommer spinnandes å lägger sig brevid mig. Kan man få mer ovillkorlig kärlek?! Brutus tycker oftast att det blir för varmt att ligga i sängen så efter en stund hoppar han ner och lägger sig bekvämt i min resväska istället. Det blir väldigt mycket katthår, men det gör inget...

Jag har alltid tyckt att folk som pratar och gullar med sina husdjur är löjliga...å jag hade aldrig tänkt att jag skulle bli sån själv. Som liten var jag rädd för så gott som alla djur och hundar var värst. Min mamma gillade inte heller djur så det enda husdjur vi fick ha hemma var en hamster som min brorsa tjatade till sig. Smulan hette hon...hon dog efter 2år...å då fick vi Pip och när brorsan tröttnade på henne fick jag å syrran ta över vårdnaden. Jag har som sagt aldrig gillat djur nåt vidare, men Pip hon var något alldeles extra. Hon var en smart liten guldhamster och jag älskade den där hamstern. En morgon när jag skulle mata henne var hon alldeles stel och kall...Oj vad jag grät! Jag sörjde verkligen den där hamstern. Vi fick ingen ny...
Så när jag flyttade hemifrån hade jag bestämt mig för att skaffa katt. Önskar jag kunde ha dom hos mig jämt!